Prioritering

Riksdagsbeslutet kring prioriteringar inom hälso- och sjukvården består av en etisk plattform och fyra prioriteringsgrupper.

Den etiska plattformen grundas på tre etiska principer:

• Människovärdesprincipen, enligt vilken alla människor har lika värde och samma rätt oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället.
• Behovs- och solidaritetsprincipen, enligt vilken resurserna bör satsas på områden (verksamheter, individer) där behoven är störst och där man inte gör sig hörd.
• Kostnadseffektivitetsprincipen, enligt vilken en rimlig relation mellan kostnader och effekt, mätt i hälsa och livskvalitet, bör eftersträvas vid valet mellan olika verksamheter eller åtgärder.

Principerna är rangordnade. Konkret innebär det att svåra sjukdomar går före lindrigare även om vården av de svåra sjukdomarna kostar mycket mer. Det är oförenligt med de etiska principerna att låta en människas behov stå tillbaka på grund av t ex hans/hennes ålder, födelsevikt, livsstil eller ekonomiska förhållanden.

Behovs-/solidaritetsprincipen utgår från att de med mindre behov ska avstå resurser till de med större behov. Dessutom anger principen en skyldighet att särskilt beakta behoven hos de svagaste (de som inte själva förmår att göra sig hörda).

Kostnadseffektivitetsprincipen anger att hälso- och sjukvården har ett ansvar att utnyttja sina resurser så effektivt som möjligt. Detta utan att vårdens grundläggande uppgifter, förbättrad hälsa och/eller höjd livskvalitet åsidosätts. Varje fördelning eller nyttjande av resurser som inte sker effektivt innebär att resurser undandras från att tillgodose ytterligare behov.

Utifrån de etiska riktlinjerna har man därefter lagt fast riktlinjer för prioriteringar som delats in i fyra prioriteringsgrupper efter angelägenhetsgrad:

Prioriteringsgrupp I

Vård av livshotande akuta sjukdomar
Vård av sjukdomar som utan behandling leder till varaktigt invalidiserande tillstånd eller för tidig död
Vård av svåra kroniska sjukdomar
Palliativ (lindrande) vård och vård i livets slutskede
Vård av människor med nedsatt autonomi

Prioriteringsgrupp II

Prevention
Habilitering/rehabilitering

Prioriteringsgrupp III

Vård av mindre svåra akuta och kroniska sjukdomar

Prioriteringsgrupp IV

Vård av andra skäl än sjukdom eller skada

Prioriteringsutredningen uttryckte i sitt slutbetänkande att behovstäckningen skulle vara högre i de högsta prioriteringsgrupperna och lägre i de lägsta prioriteringsgrupperna.

I prioriteringsgrupp I ingår också svåra kroniska sjukdomar, som ofta är livslånga och där vårdens uppgift inte blir att bota utan att lindra. Vården måste dock vara både ändamålsenlig och meningsfull. Patienter som av olika skäl har svårt att kommunicera med omgivningen är svaga i den meningen att de - tillfälligt eller varaktigt - är ur stånd att uttrycka sin vilja och hävda sin rätt till vård och en människovärdig tillvaro. Det kan exempelvis vara människor som är medvetslösa, dementa, utvecklingsstörda eller som drabbats av talsvårigheter. Även barn kan räknas hit.

I prioriteringsgrupp II ingår rehabilitering enligt det som stadgas i HSL § 3b dvs.

• habilitering och rehabilitering vid till exempel syncentraler, hörcentraler eller särskilda kunskapscentra
• hjälpmedel för funktionshindrade
• tolktjänst för vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade

Prioriteringsgrupp III innehåller hela ”vardagssjukvården” liksom vård av kroniska sjukdomar som antingen är mindre allvarliga eller är i sådana skeden att de inte betraktas som högst prioriterade.

Vård i prioriteringsgrupp IV ska i princip inte finansieras med offentliga medel.

Den etiska plattformen och riksdagens riktlinjer är grunden för öppna prioriteringar. Val och inriktning för olika verksamheter eller insatser ska grundas på väl kända beslut och ge möjligheter till offentlig insyn och offentlig debatt.

Prioritering -begrepp
Att prioritera innebär att ge företräde åt eller förtur åt någon eller något. Begreppet kan dels användas för att beskriva en rangordning där mer angelägna åtgärder och verksamheter sätts före mindre angelägna. Det kan också användas för att beskriva en avgränsning av en verksamhet. Att prioritera betyder därför alltid att samtidigt som något väljs så väljs något annat bort eller senareläggs.

Närbesläktade begrepp till prioritering

Det finns flera begrepp för att beskriva åtgärder vid resursbrist inom hälso- och sjukvården. Ett av dessa är effektiviseringar som avser förbättringsarbeten i vården (t ex i form av ändrade rutiner) som gör det möjligt för patienter att oförändrat få sitt vårdbehov tillgodosett trots minskade resurser. Det kan också innebära att vården med oförändrade resurser kan göra mer för pengarna.

Ett annat begrepp som förekommer är ransonering. Det innebär att en begränsning görs av den vård som är möjlig att ge. Man väljer medvetet att inte åtgärda vissa behov optimalt. Exempel på ransoneringar är när man sätter lägre mål för behandlingen, som att patienten ska klara det mest kroppsnära i personlig vård och att det som har att göra med fritiden faller utanför vårdgivarens verksamhet. Ransoneringar kan också handla om tid genom att man minskar tillgängligheten genom minskade mottagningstider eller förlängda köer.

Ett sätt att spara inom vården kan vara en utbudsminskning (eller utbudsbegränsning) genom att ställa vissa vårdbehov utanför och inte åtgärda dem alls.

Källa: HI-rapport ”Hjälpmedel – prioriteringar och individuella behov.” Författare: Greger Olsson, hjälpmedelsstrateg i Västerbottens läns landsting.